Bloggkoma

Det känns som om jag har hamnat i bloggkoma. Det känns som om jag borde skriva nåt, men jag vet inte riktigt vad.

Först tänkte jag skriva om något av det känslomässigt värsta man ibland kan vara med om - att förhållandet tar slut och man fortfarande älskar. När man inte bara förlorar sin älskare/älskarinna, utan även sin bästa vän. När man hamnar i ett stadium där man till slut varken vet om man lever eller är död. Verkligheten slutar existera och det enda man känner är en sorg så fysiskt krävande att man är rädd för att hjärtat kommer lämna kroppen om man hostar. Man håller andan för att inte tappa den. 

Man gråter. Man gråter mer än vad det finns tårar till, trots att man vet att det egentligen är en omöjlighet. Man ser sig i spegeln, men det finns inga ögon där ögonen brukar sitta. Det är två svullna klumpar med lilakantade små, små springor. Innanför är det en färglös tomhet. Man försöker sova, men vet samtidigt inte om man vågar somna. Man vet att i drömmen kommer allt vara som vanligt, där kommer allt vara bra. Man älskar drömmen, men man avskyr uppvaknandet. Uppvaknandet i just den där stunden då man fortfarande har kvar känslan av drömmen i sig, men snabbt får den plågsamma insikten om verkligheten. I den stunden försvinner madrassen under ens kropp och istället faller man i en rasande fart ner i ett djupt mörkt hål.

Man blir den där personen som man lovat sig själv att aldrig bli. Den där personen som inom sig säger att man är beredd att ändra på precis allt som krävs för att han/hon ska börja älska igen. Jag kan skaffa ett nytt jobb! Jag kan gå en matlagningskurs! Jag kan börja engagera mig ideellt! Det är klart att vi kan köpa den där soffan som jag först sa att jag inte tyckte om! Tänker man rationellt så vet man att det inte är så det fungerar, men det är just det som är problemet - när man älskar så mycket att inget annat känns viktigt, så tänker man inte rationellt. Man kämpar d e s p e r a t efter att hitta ett sätt att överleva.

Man blir den där personen som gör saker utan att man själv vill det. Som att förklara för henne/honom att "jag älskar dig så jävla mycket och jag vet inte vad jag ska göra utan dig i mitt liv". I samma stund som man sagt det så vet man att man lika gärna kunde ha kastat en hink vatten på vederbörande. Det ger ungefär samma obefintliga positiva effekt. Ändå är det inte ovanligt att man gör om samma procedur dagen efter. Eller så får man för sig att man ska börja med något som kan kallas för absolut tystnad. Man slutar höra av sig. Man inbillar sig att det är för ens egen skull, men sanningen är den att det enda syftet med tystnaden är att man vill att motparten ska inse hur mycket han/hon saknar en när man plötsligt inte hör av sig. Inte heller det brukar lyckas, utan efter en dag (som för en själv kan kännas som ett halvt liv) klarar man själv inte av tystnaden och hör därför av sig.

Man börjar lyssna på musik som man tror ska få en att må bättre. Gärna ballader om olycklig kärlek. Gärna från 80-talet. Och plötsligt sitter man där och har ohejdat förvandlats till Bridget Jones i scenen där hon sitter och fulgråter till "All by my self". Och mitt i all sorg undrar man om det någonsin kommer att ta slut. Tårarna. Smärtan. Saknaden. Längtan. Tomheten.

Men jag vet inte om jag bör skriva om det.

Sedan tänkte jag att jag skulle skriva om min senaste last. Jag skriver "senaste" eftersom jag har en tendens att skapa mig små beroenden av olika slag då och då. Ofta kommer dessa laster i perioder. Jag kan ha pusselperioder, korsordsperioder, patiensperioder osv. Den här lasten stavas "Wordfued". Wordfued skulle man kunna beskriva som ett interaktivt Pictionary. Jag har aldrig spelat Pictionary eftersom jag fått för mig att jag inte skulle tycka att det är kul. Jag hade samma inställning till Wordfued innan jag laddade ner det till min smarta lilla telefon, men ack vad fel jag hade. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv med att sitta på toa och spela så länge att jag glömmer bort varför jag satte mig där från första början. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv att högt hånskratta åt den jag spelar mot när jag lyckas få till en kombination som ger mycket poäng. Och inte nog med det - det hånskrattet kommer rakt från hjärtat. Dock kan jag inte sticka under stolen med att det är ett bra sätt att få tankarna på något annat en stund. 

Men jag vet inte om jag bör skriva om det heller. 

Böcker som saknar en bokstav

Ibland dyker det upp trender på Internet som får en lättroad själ som jag att sitta och fnissa för mig själv. Dessutom är det sånt här sånt som verkligen får mig hjärna att gå igång. I veckan dök det upp en del ämnen inom kategorin "xx som saknar en bokstav", dvs befintliga titlar som får en helt annan innebörd om man plockar bort en bokstav i titeln. Eftersom det är fredag och min hjärna är avstängd för allt som på något sätt kan tolkas som vettigt tänkande, tänker jag nu delge er en del av det som kan kategoriseras under "Böcker som saknar en bokstav".

Göda
Liza Marklunds skakande skildring av en misogyn feeders övergrepp mot värnlös ungmö

Sagan om ingen
Tre band och 1500 sidor som handlar om lika mycket som Sienfeld

Ändelser vid vatten
Kerstin Ekman skriver grammatik för sjömän

Biben
Guds ord, mest om ett riktigt gott lådvin han drack en gång

Min kam
Hitlers memoarer om sin sidbena

Fugornas herre
En bok om Bach

Den lilla tumslagarflickan
John le Carré's berättelse om en misslyckad snickarkarriär

Fittsim
En bok om en udda OS-gren

Bodläge och Nattåk
Johan Theorins lätt övernaturliga böcker om Öländsk fastighetsmarknad och raggarkultur

Tina mat
Tina Nordström tipsar om de bästa microugnarna

Jorden runt på 0 dagar
En handledning om hur man lyckas ta sig runt jorden med Googels kartor

Ack
Ulf Lundell samanfattar sitt 2000-tal

MMA
Jane Austens roman om en kampsportande kvinna på 1800-talets England

Vredens duvor
En bok om pensionärernas skräck

Pelle Sanslös
Den tragiska berättelsen om en galen katt

Addaren
Emma Hambergs bok om Facebookgalningen som addar alla han ser

Sabba Cash
Lapidus handbok om hur man förstör en countrylegend

Lasblåsarens barn
Om avkomman till den enda SVT-vikarien som lyckats lura systemet och bli fastanställd

Den susar i Sven
Om att leva med tinnitus

Sabba Cash
En bok om Gudrun's och FI's PR-kupp under Almedalsveckan 2010

Tykungen
Läckberg tolkar Emil i Lönneberga

10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
SJ försöker förklara att tjejen inte kastades av tåget

Sex, Roger och rock'n'roll
En samling essäer om vad som hände Galenskaparnas mackägare under sommarturnén

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med det här, men jag slutar nu. Det kan hända att jag inte lyckas stå emot och kommer komma med fler inlägg av den här arten i framtiden... Tänk bara på allt som skulle kunna sakna en bokstav; filmer, partier, spel, maträtter.... Love it!

Prides vara eller icke vara

I skrivande stund pågår Stockholm Pride. Pride i allmänhet och dess parad i synnerhet, har genom åren växt och mer eller mindre blivit en folkfest. På gott och ont.

Jag har varit aktivt deltagande på Pride två gånger, -00 och -01. Första gången jag var där var det en mäktig upplevelse. Boendes på en mycket liten ort där jag var relativt ensam om att vara öppet gay, stod jag nästan och gapade när jag kom in på festivalområdet och såg alla likasinnade som gick och höll varandra i händerna och visade sin kärlek öppet. Alla typer av människor var där, allt från läderbögar till äldre damer med permanentat hår, äldre män som var klädda i blommiga klänningar till personer som fullt ut bytt kön, och man kände verkligen att det var en friszon där inne på parkområdet. Man fick vara den man är utan att man behövde vara rädd för att någon skulle anse att det var fel. Parkområdet fick en att glömma den verklighet som fanns utanför grindarna för en stund, den verklighet som man snabbt blev medveten om när man gick ut och såg den enorma polisbevakning som fanns utanför. Många blev attackerade på väg hem och behövde poliseskort därifrån, och denna krock av verkligheter fick mig att känna att Pride verkligen var något viktigt, något som verkligen behövdes.

Jag fick inte riktigt samma känsla för Pride året därpå. Upplägget i parkområdet var det samma, det var samma program under dagarna som året innan och jag fick lite känslan av att "har man varit här en gång har man varit här alla gånger." Till skillnad mot året innan valde jag och min dåvarande flickvän att gå med i paraden och jag erkänner rakt upp och ner att det var en ganska häftig känsla att gå genom Stockholms gator och mötas av ett enormt jubel. Tyvärr utsattes paraden för en attack i närheten av oss då det var några som stod utanför slottet och kastade sten. En man blev ganska allvarligt skadad och ett lock la sig över glädjen. Men samtidigt - samma känsla av att Pride verkligen var något viktigt, precis som året innan.

För några år sedan var jag i Stockholm av en annan anledning under tiden som Pride pågick, och passade därför på att titta på paraden när jag var där. Till min stora besvikelse konstaterade jag att paraden hade förvandlats till ett kommersiellt jippo. Från att ha varit en parad för oss HBTQ-folk och våra "sympatisörer", liknade det mest en enda lång reklamparad för företag. Det var en stund för små och stora företag att visa upp sig. Visst, jag kan förstå tanken att det är ett sätt för företag att visa sitt stöd för "oss", men jag känner ändå att grundkänslan med paraden var försvunnen.

I år är temat för Pride "Öppenhet". Som ett led i detta har man valt att låta parkområdet vara öppet och gratis. En bra tanke som tyvärr har slagit ut helt fel. Jag har fått många rapporter om att det är en väldigt tryckt stämning på Pride, att folk inte vågar hålla varandra i händerna, att män helt ogenerat går och raggar på kvinnor med partners osv. Många bojkottar nu Pride p.g.a. denna utveckling och personligen tror jag att Pride-organisationen måste vara försiktiga så att det inte utvecklar sig att bli en ny Vattenfestival...

I en perfekt värld skulle inte Pridefestivalen behöva finnas. I en perfekt värld skulle det vara lika okej att Stefan och Olle går och håller varandra i handen på stan som att Stefan och Karin gör det. Även om man gärna vill tro att det är det redan nu, så tycker jag att utvecklingen på årets Pride har visat att så inte är fallet. Tyvärr har detta i år skett på bekostnad av alla dessa som kanske verkligen behövde ha den här frizonen för att stärka sin identitet resterande 51 veckor om året. För just det tycker jag är det viktigaste att komma ihåg - alla dessa människor som har eller har haft sin frizon just den här veckan i augusti sedan Pride började, finns faktiskt i samhället även resterande veckor på året. Vi finns inte bara under Pride, utan vi finns ute bland er alla hela tiden. I kön på affären, på arbetsplatsen, på bussen, på gymmet, hos läkaren osv. Det är på alla dessa platser som vi måste bli accepterade och bli bemötta med respekt, inte enbart under Pride-veckan.

Pride betyder stolthet. För mig handlar denna stolthet både om min egen identitet och stolthet över att respektera varandras olikheter. Jag försöker att inte göra min läggning till en stor grej. Att jag är lesbisk är inte hela min identitet, men det är en del av min identitet som jag inte kan eller vill blunda för. Istället för att skrika ut det faktum att jag är gay, känner jag att det är viktigare att försöka påvisa att jag i grunden är precis som alla er andra - trots att jag är gay. Missförstå mig rätt, men för mig är det på något sätt viktigare att få bort behovet av Pride än att delta år efter år. Varje dag borde gå i stolthetens tecken, både inför oss själva och inför våra medmänniskor. Den medelålders mannen/kvinnan med fru/make och barn, som vågar ta steget att följa sitt hjärta och plötsligt istället lever med någon av samma kön, borde behandlas med oerhörd respekt inför den stora livsförändring som det innebär, istället för att bli ifrågasatt. Våra kollegor ska inte behöva vara rädda för att ta med sina samkönade partners på personalfesterna med rädsla för att bli utstötta. Våra barn ska inte behöva vara rädda för att berätta för sina föräldrar att de har en flick-/pojkvän och att den är av samma kön.

Debatter behövs, synliggörande behövs, acceptans behövs, respekt behövs och stolthet behövs. Det behövs inte bara under Pride, utan det behövs under hela året. Så länge som samhället ser ut som det gör behövs dock tyvärr Pride för att lyfta fram sånt. För mig är det dock större att tandläkaren inte per automatik förutsätter att jag har man och barn, än att se fyra tandhygenister dansa i otakt bakom Folktandvårdens bil i Prideparaden. Fram tills den dagen kommer tycker jag att Pride ska förbli den frizon för alla dom som behöver den.

Kärlek.

Dagen då terroristen visade sig vara blond och heta Anders

Det är eftermiddag den 22 Juli 2011. Nyheterna börjar komma om att en stor explosion har skett vid regeringskansliet i centrala Oslo. För varje minut som går blir rapporterna om explosionens omfattning allt mer detaljerade, bilder på total förödelse börjar visas och sakta börjar man förstå att det som skett är en ogreppbar katastrof. Centrala Oslo ser ut som en krigszon. Regeringskansliet och dess närliggande byggnader är totalförstörda. Det springer skadade, blödande människor i panik. På gator och i byggnader ligger döda människor.

Tankarna drogs direkt mot att det var en islamistisk terrororganisation som låg bakom dådet. Det rapporterades om att misstänkta personer gripits vid Oslos flygplats Gardemoen. En islamistisk organisation tog bara efter någon timma på sig dådet och hävdade att det var en direkt fortsättning av självmordsbombningen som skedde i centrala Stockholm i december 2010. På Twitter började det rapporteras om muslimer som blev spottade i ansiktet av upprörda Oslobor. Sedan, plötsligt, rapporter om att en polisklädd man skjuter mot ungdomar på AUF's läger på Utöya.

På Twitter började det ganska omgående retweetas inlägg från personer som befann sig på Utöya under skottlossningen. Rapporteringen på de sociala medierna var enorm och jag kom på mig själv med att sitta och följa allt med andan i halsen. I "gammelmedia" höll man låg profil och rapporterade om att det gick rykten om att enstaka skott hade avfyrats på ön, men av det flöde som strömmade fram på Twitter förstod man att det handlade om något mycket värre. Det som jag i realtid satt och följde var något ofattbart, något som om möjligt var ännu svårare att ta in än rapporterna om attacken i centrala Oslo. Människor dog. Unga människor dog. Många unga människor dog. Å det kändes som om allt skedde mitt framför ögonen på mig.

Det dröjde inte lång tid innan det började spekuleras om den pågående skottlossningen hade någon koppling till explosionen i Oslo. Två fruktansvärda händelser skedde nära varandra i både tid och rum. Men kunde verkligen terrorgruppen Ansar al-jihad al-alami, som var den organisation som tog på sig ansvaret för explosionen i Oslo, verkligen även ligga bakom den till polis utklädda mannen som sköt besinningslöst på Utöya? Och kunde verkligen två så fruktansvärda händelser ske så nära inpå varandra utan att ha med varandra att göra?

Plötsligt kom så beskedet som nog ingen hade väntat sig: Skytten var gripen och visade sig vara en norsk, blond 32 årig man. En man som dessutom kunde kopplas till explosionen i Oslo. Ansar al-jihad al-alami tog i och med detta tillbaka sitt tidigare påstådda ansvar för attentatet och kvar finns en värld som har en enda fråga i huvudet - Varför?

Om man för en stund åsidosätter den fruktansvärda och avskyvärda handling som den gripna mannen har utfört, så blir jag bestört över att läsa hur viss media uttrycker sig och förhåller sig till att det är just en blond norsk man som har utfört dåden. Den engelska tidningen The Sun anklagar idag Al Qaida för dåden, trots att inga bevis pekar ditåt. Både SvD och DN har, eller hade i alla fall tidigare idag, helt tagit bort ordet terroristattack i sina artiklar sedan det blev känt vem det är som är gripen. Är vi verkligen så präglade av den generella bilden av en terrorist i form av en islamist, att vi inte kan koppla ordet terrorism till en handling istället för vem det är som har utfört handlingen?

Terrorism innebär det systematiska användandet av våld eller förstörelse, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Att skapa en bomb som helt slår ut det norska regeringskansliet och dessutom skapa en massaker mot det kanske finaste som världen har - engagerade ungdomar som vill förändra världen genom demokrati - kan jag inte se som något annat än som en terrorhandling. Detta oavsett om den utförs av en ensam galning eller en utpräglad organisation. Detta oavsett om den utförs av en blond man vid namn Anders eller en islamist vid namn Mohammed. Detta oavsett om den utförs av ett missnöje mot det egna samhället eller som en aktion för att få ett annat land att dra sig ur skyddsaktioner i ett pågående krig.

Sverige har alltid sett Norge som "lillebror". Efter att ha sett hur Jens Stoltenberg det senaste dygnet har satt ett svårslaget världsrekord i värdigt och personligt statsmannaskap, är jag den första att erkänna att jag har omprövat den synen. Stoltenberg har varit tydlig, korrekt, ärlig, öppen och skapat en trygghet i denna bisarrt otrygga situation som uppkom för drygt ett dygn sedan. Efter 9/11 sa G.W. Bush "We're gonna hunt you down!" Jens Stoltenberg's ord efter händelsen igår var "We will retaliate with more democracy!" Med dessa ord lyckas han sätta fingret på precis det som världen måste göra i situationer som den här - Vi får aldrig låta oss skrämmas till tystnad i vårt demokratiska samhälle, och det enda rätta är att bemöta attackerna med ännu mer demokrati. Att bruka våld mot våld är enbart ett sätt att falla i motståndarnas grepp. Det gäller överallt i samhället, oavsett om det gäller ett bråk på skolgården eller en missnöjesattack mot ett land.

Efter valet 2010 sa Mona Sahlin orden "aldrig någonsin, någonstans, någon gång" gällande ett samarbete med SD som då just kommit in i Sveriges riksdag. Av någon anledning är det just de orden som har ekat i mitt huvud det senaste dygnet. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med Mona Sahlin's ideologier (mer än i just det här nämnda fallet), utan för att det är just så som samtliga demokratiska samhällen måste agera mot attacker som den som nu direkt har skakat vårt grannland. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång får vi låta oss tystas av enstaka galningar eller organisationer som attackerar vårt öppna och demokratiska samhälle. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi sluta uppmuntra ungdomar att engagera sig i demokratiska processer. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi acceptera att saker som den i Norge sker.

Vad som ligger bakom gårdagens attack kommer framtiden att visa. Likaså om det var ett verk av en ensam galning eller om en större organisation finns med i attentatet. Arbetet med att hitta döda ungdomar på Utöya pågår fortfarande och det slutliga dödsantalet av massakern lär vi få vänta på. Det är ofattbart många unga människor som fallit offer för detta vidriga dåd. Den allmänna reaktionen på det som har hänt är att "det är svårt att ta in". Jag kan inte låta bli att känna att jag hoppas att situationer som den här aldrig kommer bli lätta att ta in. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång. Med reservation för mitt ordval är jag trots allt tacksam för att det var just en vit norsk man som greps och inte en islamist. Med tanke på de främlingsfientliga krafter som kommit in i den svenska riksdagen kan man ju bara föreställa sig vilket bränsle deras propaganda fått om det varit den "typiska terroristen" som hållit i automatvapnet på Utöya. Nu är situationen en helt annan och jag kan inte låta bli att be en stilla bön för att de som röstade på SD förstår att extremister är extremister, oavsett om de står till höger eller vänster. Vi är alla varandras medmänniskor och vi kan inte låta de extrema åsikterna som diskriminerar och förtrycker ta plats i samhället. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång.

Jag tänker, som homosexuell, fortsätta min demokratiska kamp för lika rättigheter. Jag tänker, som centerpartist, kanske ännu mer kämpa för mina demokratiska åsikter. Jag tänker, som medmänniska, aldrig acceptera att våldet får en legitim plats i vårt samhälle.

Idag bär jag mitt, förvisso omstridda, norska efternamn med extra stolthet. Å jag hoppas att vi i Sverige tar lärdom av den krishantering som Norge så föredömligt påvisar.

Att leva med Hypotyreos

Hösten 2007 fick jag diagnosen Hashimotos sjukdom, och senare även diagnosen Hypotyreos. Hashimotos sjukdom är en autoimmun sjukdom som innebär att man har en kronisk inflammation på sköldkörteln. Det som rent praktiskt händer i kroppen är att det skapas antikroppar som angriper sköldkörteln och bryter ner hormonproduktionen, till att till slut mer eller mindre upphöra. Hashimotos sjukdom leder i sin tur i de flesta fall till att man drabbas av Hypotyreos. Hypotyreos är en endokrin sjukdom som innebär att man har en kliniskt låg ämnesomsättning. I mitt fall har detta uppkommit av att min sköldkörtel har slagits ut.

Hypotyreos kallas ofta av kvällstidningarna som "den dolda folksjukdomen", mycket p.g.a. att symptomen är väldigt diffusa och svåra att sätta in i ett sammanhang om man inte har hela sjukdomsbilden klar för sig. I mitt fall kände jag en stark känsla av att något var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var. Insjuknandet är ofta långsamt och symptomen som smyger sig på kan bl.a. vara allt från trötthet, frusenhet, trögtänkthet, glömska, okoncentration, viktökning, depression, ökat håravfall, muskelsvaghet och blekhet. Kort sagt kan man säga att kroppen går ner i lågvarv och delvis slutar fungera.

När man väl har fått diagnosen Hypotyreos är det i de allra flesta fall livslång medicinering som gäller. Det kan ta lite tid att ställa in rätt dos på medicinen, främst p.g.a. att man långsamt måste öka dosen successivt och att det tar minst sex veckor innan man kan se hur förändringen av dosen visar sig i provsvaren. När man väl har fått rätt dos och man märker att värdena stabiliseras, brukar dock livet så sakta återgå till det normala och endast kontrollprovtagning en gång om året behövs. Min specialistläkare sa att om han fick välja att drabbas av en sjukdom så skulle han välja just Hypotyreos eftersom det är så lättbehandlat och att man kan leva så opåverkad av sjukdomen. Men, sa han, så finns det en liten liten procent av alla Hypotyreospatienter som inte svarar på medicinen på rätt sätt, som ger ifrån sig provsvar som det inte finns någon logik i och som fortsätter att uppvisa symptom som om man vore obehandlad. And guess what? Jag tillhör den där lilla lilla procenten..

För mig tog det ungefär ett år från det att jag fick diagnosen till att provsvaren började visa sig vara på en bra och stabil nivå. Jag började så sakta återgå till arbetet och lyckades jobba 100 % under ett par år innan jag gjorde misstaget att kontakta vårdcentralen i ett helt annat ärende. När stafettläkaren såg min sköldkörtelhistorik struntade han fullständigt i vad jag sa till honom och fokuserade enbart på att ta nya prover på sköldkörteln. När provsvaren kom var det en ny stafettläkare på plats som tyckte att jag skulle ändra dosen. När en läkare säger att man ska göra en sak så gör man som han säger, så jag ändrade dosen. Efter sex veckor var det dags att ta nya prover för att se hur den ändrade dosen hade slagit ut, provsvar som en tredje stafettläkare tog del av. Han tyckte att jag skulle byta tillbaka till min gamla dos och som sagt - när en läkare säger att man ska göra en sak så gör man som han säger. Ny dos, nya sex veckors väntetid innan nya prover kunde tas - och ny stafettläkare som tog del av provsvaren. Under denna process började jag må allt sämre, både fysiskt och psykiskt, och jag kände att hela proceduren höll på att bryta ner mig totalt. Botten nåddes när jag, efter vilken dosändring i ordningen vet jag inte, fick ett samtal från en läkare som sa att han tyckte att jag skulle höja dosen igen. Några dagar senare fick jag ett brev från en helt annan läkare, gällande samma provsvar, som tyckte att jag skulle sänka dosen. Som sagt, då fick jag nog. Arg och smått förtvivlad kontaktade jag chefen på vårdcentralen, berättade om situationen och tvingade henne att skicka en remiss till specialisterna på det stora lasarettet. Väl på plats hos specialisten fick jag sedan höra det jag skrev ovan, att det finns en liten liten del av alla hypotyreospatienter som inte följer det som står i böckerna. En kunskap som de flesta allmänläkare på vårdcentraler tyvärr inte har kunskap om.

Under den långa tid av dosändringar som skedde under denna mer eller mindre katastrofala tid på vårdcentralen, hade min kropp som sagt lyckats brytas ner ganska mycket. Istället för att gå till botten med varför mina provsvar har varierat så mycket från gång till gång har man som sagt bara ändrat dosen upp och ner, vilket har skapat en stor stress i maskineriet. Specialisten tog ett prov som kan påvisa just stresshalten i kroppen och det värdet visade långt över gränsvärdet. Det har i sin tur gjort att kroppen sätter in sitt immunförsvar mot att försvara sig mot sig själv, vilket gör att jag inte har något immunförsvar kvar mot yttre påfrestningar. Om någon i min närhet är sjuk så suger min kropp åt sig sjukdomen. Samma sak gäller om jag har ansträngt mig lite extra en dag. Min kropp har inte kapacitet att återhämta sig i normal takt, så för att ge sig själv tid blir jag sjuk och tvingas därmed vila lite extra.

Tidigare i mitt liv har jag inte varit speciellt sjuk. Feber har varit nåt som jag fått och kunnat sova bort på någon timma. Innan Hypotyreosen började visa sig på allvar och jag blev långtidssjukskriven första gången hade jag faktiskt inte haft en enda sjukdag i mitt yrkesverksamma liv. Nu är feber något som jag upplever flera gånger i månaden, oftast under många dagar i sträck. Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag aldrig riktigt känt att jag har kunnat planera något eller kunnat se fram emot något eftersom jag, med handen på hjärtat, inte vet om kroppen helt ska lägga av från en dag till en annan.

Jag vet att jag ofta kan framstå som negativ och uppgiven, men försök att själva sätta er in i min situation. Föreställ er hur det skulle vara att ligga däckad i feber i två dagar och endast vara feberfri i ett par dagar innan det är dags att vara liggande igen p.g.a. en sådan banal sak som att ni ägnat en dag åt att städa. Eller klippa gräset. Eller skotta snö. Eller jobba. Tyvärr är det min verklighet.

Psykiskt är det här oerhört nedbrytande. Av den anledningen har jag nog lite svårare att hantera motgångar just nu än vad jag hade gjort om jag varit helt frisk. Jag griper förtvivlat efter saker som jag vet att jag mår bra av, ljuspunkter, positiva element i vardagen. Många skulle nog nästan kunna beskriva mig som manisk eller besatt ibland. Men för mig är det så viktigt att kunna få dessa ljuspunkter. Det är så viktigt för mig att få känna mig värdefull. För tro mig - när man inser att sin drygt 80 år gamla mormor har mer energi än vad jag som 31 åring har, när jag inte har kapacitet att utföra mitt jobb som jag skulle önska, när jag blir sjuk om jag unnar mig att gå ut och ha roligt med mina vänner....ja, då känner man sig allt annat än värdefull.

Jag vet att jag gnäller om att jag är sjuk ofta. Jag vet att jag blir bitter när jag blir sjuk. Men just nu har jag inte kapacitet till något annat. Det är så här som min tillvaro ser ut, oavsett hur mycket jag skulle önska att det vore annorlunda. Tills specialisterna på det stora lasarettet har listat ut varför inte min kropp reagerar på medicinerna som den ska så kommer jag att fortsätta vara sjuk när jag minst anar det. Som idag, då min syster har sin 40 årsfest, en händelse som jag värdesatt så obeskrivligt högt. Att vakna med feber just idag, av alla dagar, var som att få en fet käftsmäll. Jag kommer fortsätta gå upp i vikt eftersom min ämnesomsättning är satt ur spel. Jag kommer fortsätta ha ett enormt stort behov av sömn. Jag kommer fortsätta ha helt obegripliga minnesluckor, ja om trenden fortsätter kommer de t.o.m. bli värre med tiden. Jag kommer fortsätta få obegripliga håravfall och periodvis konstiga hudproblem. Jag kommer fortsätta tacka nej till vissa saker eftersom jag vet att jag kommer bli sjuk efteråt. Å jag kommer fortsätta göra vissa saker som jag vet kommer ge mig positiv energi, om jag vet att den positiva energin är värd att bli sjuk för.

Det går inte en dag då jag hoppas att jag ska få det avgörande samtalet från min läkare. Samtalet som ska säga "vi har hittat vad det är som gör att din kropp agerar som den gör och vi vet vad som måste göras för att få allt bra igen". Tills den dagen kommer måste jag försöka uthärda. Jag måste räkna med att kroppen lägger av lite titt som tätt. Jag måste fortsätta att jobba på att hålla humöret uppe även i nedslående tider. Å jag hoppas att ni som finns i mitt liv på ett eller annat sätt har lite överseende med att jag kan vara strålande glad ena dagen och nere och bitter nästa dag... Tyvärr har jag mycket kvar att jobba på när det gäller att acceptera att mitt liv är som det är. Förhoppningsvis kommer lösningen på mina kroppsliga problem innan dagen kommer då jag till fullo accepterar att jag inte har ordning på min Hypotyeros. Men att jag ligger sjuk och missar min systers 40 årsfest idag....det kommer jag aldrig acceptera.

Peace.

Dagens "Rosenkannan's bortgjorda"

Hon: Jag tycker synd om dig :-(
Jag: Gör inte det....älska mig istället.... ;-)

.......tystnad.......

Berättelsen om en kväll som spårar ur

Jag: Här i regionen har ni nån garanti när det gäller tandvård, jag kommer inte ihåg exakt vad det handlar om, men det kan kanske vara värt för er att kolla upp.
Han: Det har vi inte alls det!
Jag: Jo, det vet jag att ni har.
Han: Jaha, och det vet du bättre som inte ens bor här?
Jag: Ja, tydligen gör jag det...
Han: Ja, jag har då aldrig hört talas om nåt sånt så det tror jag då minsann inte finns!

Hon plockar fram datorn och börjar söka sig fram på regionens hemsida.

Hon: Jo, du verkar faktiskt ha rätt, här står det om det du berättar om.
Han: Jaha, och hur är det meningen att man ska få veta sånt då? Det är väl som vanligt att politikerna fattar beslut om saker som bara dom kan ta del av.
Jag: Riktigt så är det ju inte... Eftersom jag vet att det finns icke-politiker som nyttjar det här så bör ju informationen ha gått fram på nåt sätt...
Han: Ja, men då har dom väl kontakt med politiker då!
Jag: Har vi inte alla kontakt med politiker...?
Han: Aldrig i livet! Jag skulle aldrig umgås med en politiker!
Jag: - Tyst -
Han: Dom fattar bara beslut och berättar aldrig om vad det handlar om! Och så får dom bara en massa pengar för det!
Jag: Det är väl så att vi alla har ett ansvar att ta del av den samhällsinformation som finns oxå.... Ni har ju dagstidningar, i dom brukar det väl rapporteras om politiska beslut?
Han: Ja, men vem orkar läsa sånt?
Jag: Kanske dom som är intresserade av att få veta sånt som berör dom....
Hon: Har ni nån förmån för tandvård genom jobbet?
Jag: Nä, det tror jag inte. Däremot så betalar arbetsgivaren våra receptbelagda mediciner och en del av kostnaden vid läkarbesök.
Han: Det är så typiskt att staten går in och betalar sånt för "sina egna". Men vi andra får betala själva!
Jag: Det finns ju faktiskt privata arbetsgivare som har liknande förmåner för sina anställda. Det är ju upp till arbetsgivaren, inte huruvida man är statligt anställd eller inte.
Han: Det finns då ingen privat arbetsgivare som har råd att bekosta sina anställda med sånt!
Jag: ....ok....

En stund senare. Vi börjar prata om att dränera hus.

Jag: När vi besiktigade huset innan försäljningen sa besiktningsmannen att det nog inte var nödvändigt att dränera vårt hus eftersom marken det står på är självdränerande.
Han: Besiktningsmän....dom säger ju bara det man vill höra.
Jag: Riktigt så är det ju inte... Om dom låter bli att rapportera om självklara brister i fastigheten så blir dom betalningsansvariga vid ett eventuellt fel.
Han: Psst....ja, jag har då aldrig hört talas om någon som fått nåt annat än ett blankt besiktiningsprotokoll vid en sån besiktning!
Jag: När vi köpte vårt hus fanns det ganska många anmärkningar i besiktningsprotokollet....
Han: Ja, och ändå var ni så dumma att ni köpte huset!
Jag: ....fast å andra sidan hade vi aldrig några problem med huset och de anmärkningar som fanns åtgärdade vi. När vi gjorde slutbesiktningen innan försäljningen sa besiktningsmannen att det är sällan som han skriver så få anmärkningar på ett så gammalt hus.
Han: Psst...ni fattar ju inte att det bara är så dom säger. Dom tar bara betalt och skiter väl i om det finns brister på huset!

En stund senare. Hon berättar att Hon funderar på att köpa en ny dator och frågar mig om jag tycker att hon ska köpa en bärbar eller en stationär.

Jag: En bärbar är ju en bärbar....personligen hade jag valt en sån. Samtidigt så får du ju oftast bättre kapacitet och mer minne i en stationär.
Han: Det är väl ingen skillnad på sånt!
Jag: Ingen stor skillnad, men det finns en anledning till att de flesta spel fungerar bättre på stationära datorer.
Han: Spel!? Det har väl inte Hon nåt intresse av?
Jag: Nej, det vet jag och det har jag inte påstått. Jag försökte bara förtydliga att vissa skillnader finns mellan de olika sorterna... Sedan kan man nog inte stirra sig blind på priserna på stationära datorer i dagsläget för det är väldigt många som i princip säljs helt utan program. Den kostnaden tillkommer med andra ord.
Han: Säljs utan program? Det var det dummaste jag har hört! Jag har då minsann aldrig köpt en dator utan program! Jag har alltid fått med de program jag har behövt!
Jag: Ja, men du har alltid köpt dina datorer genom din arbetsgivare. Där har du gjort ett tillval för att få de program du har velat ha.
Han: Det har jag då rakt inte gjort!
Hon: Jo, det har du gjort. Det har även jag gjort när jag har köpt via min arbetsgivare.
Han: Jaha, det var ju konstigt att ni vet det bättre än jag!
Jag: Ja, men det spelar väl mindre roll hur det varit förr. Det är iaf så här nu och jag säger bara att det kan vara värt att kolla på sånt oxå så att det inte blir dyrare än man först tänkt. Jag tror inte vi ska diskutera det här mer för jag känner inte att det kommer ge nåt.
Han: Nä, det är uppenbart. Du borde kanske åka hem igen.

Ja, jag blev arg. Ja, jag blev ledsen. Å ja, jag avvek från rummet.